Hoppa till innehåll

Sista kapitlet

16 december 2011

Vår älskade make och pappa Bernt lämnade oss i söndags eftermiddag, lugnt och stilla precis som han hoppades få göra. Trots hans realistiska, ibland pessimistiska, inställning till mycket hoppades vi alla ändå in i det sista på ett mirakel.

Vi tackar innerligt för all värme och omtanke genom bloggkommentarer, samtal, hälsningar och blommor samt stöd och hjälp från släkt, vänner, arbetskamrater, Hemsjukvården och PKT.

Blommor till hemmet undanbedes vänligen. Om du vill hedra Bernts minne så lämna gärna en gåva till cancerfonden.

Annica, Anna och Erik

    Varje hjärtslag, en evighet
    Varje andetag, en oändlighet
    Tiden själv står stilla
    Att äta, en nödvändighet
    Att sova, en konst
    Inget tycks spela nån roll då älskade farit illa

    Att leva, en resa
    Att finnas, en lott
    Få som förstår dess mening
    Att älska, ett privilegium
    Att älskas, en tröst
    En förhoppning om sista resans försening

    Att skratta, en tillflykt
    Att gråta, en insikt
    Tron om att man kommer att återses
    Att somna, ett måste
    Att vakna, ett mirakel
    Man får ta vara på den tid som ges

    Varje hjärtslag, en evighet
    Varje andetag, en oändlighet
    Tills de tystnar och försvinner
    Att äta, en nödvändighet
    Att sova, en konst
    Tills dagen kommer, då döden vinner
    Erik

    Musiken har tystnat och det spelas inget mer.
    Ingen dirigent eller orkester.
    En tystnad har lagt sig efter livet sista replik.
    Ridån har slagit igen och kvar finns endast en uppgiven och förtvivlad publik.
    Erik

    Annonser

Samlarmani, ett knivigt problem

2 december 2011

Krafterna ebbar ut, men jag lägger nu upp ett tidigare färdigskrivet inlägg.
Som jag antydde i tidigare inlägg har jag haft svårt att styra mitt samlarintresse i vissa avseenden. Ofta rör sig om bra-att-ha-grejor. Störst är problemet med böcker. Mängden böcker överskrider tillgången på utrymme med cirka 50 procent. Dessutom har jag en liten samling fina fotogenkök och karbidlampor som jag beskrivit på min gamla hemsida, här och här. Jag har försökt begränsa samlingarna genom att välja kvalitet före kvantitet. Och så har jag en liten knivsamling.

Kniven torde vara ett av de första verktygen skapade av människohand, och till ganska nyligen var en kniv nästan en naturlig del av klädedräkten. Numera är det ju förbjudet att medföra kniv på offentlig plats, men annat var det när jag var liten. Då var det vanligt att gossar hade en scoutkniv i bältet, lämplig att tälja pinnar eller barkbåtar med till exempel. Dock ägde jag ingen kniv som barn, vilket jag tagit igen som vuxen. Nu har jag en liten samling med något hundratal små och stora knivar, fällknivar, slidknivar, dolkar. Min favoritkniv under många år var en schweizisk fickkniv av märket Victorinox modell Tinker som jag likt MacGyver alltid bar på mig, knivlag eller inte, annars kände jag mig oklädd. Den försvann förra sommaren i samband med att jag drabbades av hjärtinfarkt, men jag återfann den intill yttertrappan i början på den här sommaren. Den var i stort sett oskadad, det enda som rostat var en av mig själv specialtillverkad miniskruvmejsel, som jag ersatt tandpetaren med.

Victorinox Tinker

Victorinox Tinker

En annan kniv som jag ofta medfört, bl a på en resa till Karibien, är en liten snygg fällkniv som jag en gång fått som prenumerationspremie. Under resan fick den tjänstgöra bl a för att skala frukt och som brödkniv.

Fällkniv Maxam

Fällkniv Maxam

Här följer några bilder på slidknivar. Lägg märke till de många varianterna av läderslidor. Den nedersta kniven är tillverkad av Kenneth Bengtsson i Varberg och är en kopia av Bockstensmannens kniv.

Slidknivar

Liten souvenirkniv, Frosts Mora scoutkniv. bockstensmannens kniv


Knivar

Kongsberg, Pontus Holmberg Eskilstuna, Helle, Brusletto

Knivar

Isakki Järvenpää, Schrade, Marttiini, butterflykniv okänd tillv, Gerber

När det gäller fällknivar tycks alltfler tillverkare satsa på ”high tech”, knivar försedda med diverse spärrar och ibland fjäderbelastad utfällningsassistans som gör att de fungerar ganska likt springknivar eller stiletter, som är förbjudna. Knivarna är ibland mer fantasifulla än praktiska, och frågan är vem som är den främsta målgruppen – tonårskillar eller knivsamlare. Sådana verkar det för övrigt finnas gott om. För några decennier sedan kunde man på auktion köpa en hel låda med fina knivar för någon hundralapp, men det går inte nuförtiden.
Den översta kniven är inte ”high tech” utan en klassisk fällskniv av märket Opinel. På fiffigt franskt maner låses knivbladet genom att metallringen på handtaget, ”bolstret”, vrids runt.

Fällknivar

Opinel, Kershaw, Schrade, MTech, BlackJack

Min gamla fickkniv är nu esatt av ännu en Victorinox. Den har förutom en mängd praktiska små verktyg också en liten LED-lampa.

Victorinox Spartan Light

Victorinox Spartan Light

Ur mina icke-existerande memoarer IV

26 november 2011

Rökning.
Jag kan se en bild ganska tydligt framför mig. Det är på våren, det plaskar en del på marken mellan enstaka små snödrivor och bakom ett uthus står en pojke i uppskattningsvis åttaårsåldern. Det är jag, klädd i en kort vinterrock i grönt lodentyg med en mjuk ljusbrun pälskrage. Ett av de bästa plagg som tillverkats i Sverige, skulle jag tro. ”Säg Algots, det räcker!” Men det anmärkningsvärda är att jag håller en cigarett i handen. Några dagar tidigare hade jag och föräldrarna varit på en ”finare” bjudning, och där stod dyrbara cigaretter framdukade på en byrå. Några av dessa hamnade i mina fickor!

Under läroverkstiden hände det en mörk höstkväll att jag promenerade iväg till bio rökande en cigarill, Ritmeester Hofnar. Det väckte viss uppmärksamhet, vilket var avsikten. Av samma skäl satt jag ibland utanför järnvägsstationen i Eksjö och rökte Bellman Siesta. Någon kick fick jag aldrig av rökningen och det blev lyckligtvis ingen vana.Tvärtom har jag i många år varit medlem i föreningen Visir, Vi som inte röker,

Min far rökte pipa. men aldrig inomhus. Om han råkade ut för något problem på arbetet satte han sig vid sidan, stoppade sin pipa och rökte den intensivt medan han tänkte ut en lösning,
Under de sista gymnasieåren skaffade jag mig också en pipa, men för att kunna pröva på lite annat. Som pop-musiker in spe hörde det nästan till. Men både cannabis och hash lämnade mig oberörd. Ett par försök var nog för att släcka intresset. Jag hann dock bli blåst på tjugo kronor (inte så lite på 60-talet, cirka 160 kr i dagens penningvärde) av en smålangare som aldrig levererade, trots att han citerade ”when you’re on the road you must have a code that you can live by”. Vid ett enstaka tillfälle då jag bodde på studentkorridor hade en av kamraterna varit i Köpenhamn och inhandlat en liten bit av den där varan med speciell lukt och utseende som torkad avföring, som vi gemensamt provade med lika nedslående, eller ska man kanske säga lyckligt, resultat.

Pipa

Nu diskuteras att legalisera cannabis. Jag tror inte det är någon bra lösning. Jo, om man i en handvändning kunde fullständigt ersätta alkohol med cannabis. Strikt medicinskt, socialt och samhällsekonomiskt vore det fördelaktigt. I de flesta fall av misshandel och ”vansinnesdåd” är alkohol inblandat. Däremot har jag svårare att tänka mig en cannabispuffande rastafarityp som slår ner och sparkar någon i huvudet. Peace, brother! Men alkoholen lär vi aldrig kunna bli kvitt.

För min del har varken alkohol, tobak eller andra droger haft någon riktig lockelse. Det lär ha med dopaminsystemen i hjärnan att göra och inte bara med socioekonomiska förhållanden, som vi inom vänstern på 60-talet envist hävdade.
Min enda fungerande ”drog” har varit musiken.

Poesi som tröst?

20 november 2011

Tomas Tranströmer i all ära, men är inte hans poesi snarare ett nöje för de friska och lyckliga än en tröst för vilsna och sårade själar, som jag anser att poesi ska vara.
Vaken i mörkret hör man / stjärnbilderna stampa i sina spiltor / högt över trädet
En av hans kända debutdikter. För mig ger metaforen associationer till mysigt romantiska julkort av Jenny Nyström, fjärran från den hisnande förnimmelsen av stjärnevärldens oändlighet och min egen litenhet när jag skådar upp mot stjärnbilderna.
Nu ska erkännas att jag läst väldigt lite av vad Tranströmer skrivit. Poesi har över huvud taget intresserat mig måttligt, förutom under gymnasietiden då en del unga tragiska eller rebelliska poeter väckte intresse, som Karin Boye och Edith Södergran. Ganska vanligt bland tonåringar, tror jag. Som framgått av tidigare inlägg föredrar jag sångbar poesi, lyrik i form av sång- eller poptexter. När det gäller Edith Södergran lyckades jag faktiskt för många år sedan klä två av hennes mest dödsbejakande texter i popmusikskrud, vilket inte är så lätt eftersom hon uttryckligen vägrar låta rytm och rim begränsa henne.
Dikterna är Mot alla fyra vindar och Höstens sista blomma.

Mot alla fyra vindar

Ingen fågel förflyger sig hit i min undanskymda vrå,
ingen svart svala som bringar längtan,
ingen vit mås som bebådar storm…
I klippors skugga håller min vildhet vakt,
färdig att fly för minsta rassel, för nalkande steg…
Ljudlös och blånande är min värld, den saliga…
Jag har en port mot alla fyra vindar.
Jag har en gyllene port mot öster – för kärleken som aldrig kommer,
jag har en port för dagen och en annan för vemodet,
jag har en port för döden – den står alltid öppen.

Höstens sista blomma

Jag är höstens sista blomma.
Jag blev vaggad uti sommarens vagga,
jag blev ställd på vakt mot nordens vind,
röda flammor slogo ut
på min vita kind.
Jag är höstens sista blomma.
Jag är den döda vårens yngsta frö,
det är så lätt att som den sista dö;
jag har sett sjön så sagolik och blå,
jag hört den döda sommarens hjärta slå,
min kalk bär intet annat frö än dödens.

Jag är höstens sista blomma.
Jag har sett höstens djupa stjärnevärldar,
jag skådat ljus från fjärran varma härdar,
det är så lätt att följa samma väg,
jag skall stänga dödens portar.
Jag är höstens sista blomma.

För en vecka sedan tog jag mig för att själv skriva en dikt i samma anda:

Fängelset

Instängd i mitt fängelse
där murarna är skröplighet och smärta.
I fönstret ser jag fåglarna och träden
och tunna moln som drar förbi på himlen.
Mitt brott är okänt.
Min domare osynlig.
Mitt liv är priset för min frihet.

Då var det en aning, nu är det visshet. Tumören har vuxit och någon möjlighet till bot finns inte. Jag är mycket trött men lägger kanske ut ytterligare några några färdiga inlägg. Det här är mycket sorgligt, och det enda vi kan göra i familjen är att vara tillsammans så mycket som möjligt under den tid som återstår. Orkar inte med några besök.

Ur mina icke-existerande memoarer III

17 november 2011

Järnvägen.

Järnvägen mellan Eksjö och Österbymo invigdes 1915 och innebar ett uppsving för samhället, trots att det bara var en smalspårig ”blindtarm”. Innan dess bestod Österbymo av ett fåtal hus kring marknadsplatse, nuvarande torget. Järnvägen lades ner 1968. Eftersom vägarna till de tre större samhällena i Österbymos omgivning, Eksjö, Tranås, Kisa, var mycket bristfälliga, hade järnvägen trots sina begränsningar länge betydelse för sådant gods som senare kom att transporteras med lastbil, exempelvis trävaror från sågen strax intill och träullsplattor från plattfabriken som låg där rälsen tog slut. Även persontrafik förekom fram till 1954.
När jag var liten drogs tåget att ångloket ”Lotta”, en stor, svart koksluktande och frustande maskin, imponerande och lite skrämmande. Senare ersattes ångloket av ett litet dieseldrivet lok (eller egentligen en lokomotor, d v s ett växlingslok) som naturligtvis fick namnet ”August”.
Hastigheten var inte imponerande, mopedfart ungefär.
Jag tillbringade många timmar vid järnvägsstationen, eftersom stinsens son var en jämnårig lekkamrat. Förutom att vi lekte i de uppställda vagnarna på bangården smög vi in i godsmagasinet och spanade på varorna och kände alla spännande lukter där inne, tjära, kemikalier, jordbruksredskap. Det här var kanske inte riktigt tillåtet, däremot var det nog ingen som invände mot att vi lekte med godskärran utanför järnvägsstationen.
På andra sidan bangården fanns ett lokstall och framför detta en vändplattform, där man kunde ställa upp loket av vända det ett halvt varv, så att det hamnade i rätt riktning för resan. Nedanför lokstallet fanns också en branddamm, antagligen för att kunna fylla på vatten i loket men också för brandkåren att fylla sin tankbil. Vi barn var rädda för dammen, för det sades att någon drunknat där. Möjligen var det en påhittad historia för att avhålla oss från att vistas i närheten.
Österbymo järnväg 20-talet

Ur mina icke-existerande memoarer II

13 november 2011

Sågen.
Jag var omkring ett år när familjen flyttade till Österbymo och min far fick anställning som sågare hos Åke Blom. Arbetet på en såg var tungt på den tiden, och något vidare skydd mot väder och vind fanns knappast, inte heller hörselskydd eller annan skyddsutrustning. Arbetsklädsel var blåkläder och storväst. Sågarna fick med egen kraft rulla upp timmerstockarna på ett sågbord, som sedan sköts fram mot en stor cirkelsåg. Plankorna och brädorna sköts sedan över till kantsågaren bredvid och bars sedan ut och staplades upp för torkning av stabbläggarna, som bar dem på läderputor på sina axlar.
Det var naturligtvis en farlig miljö, vilket inte hindrade att jag som liten knatting några år senare ofta vistades där och noga iaktog vad som hände. Intressant var bland annat att se hur ångmaskinen, som drev sågen, fungerade, till exempel hur centrifugalregulatorns kulor lyftes alltmer utåt ju fortare maskinen gick. Efter arbetets slut släppte eldaren ut ångan, hjulen slutade snurra och ett gnisslande vidtog när sågklingorna filades.
Min pappa var duktig på att konstruera och svetsa saker, och efter några år bidrog han till att arbetet rationaliserades. På en bilverkstad i samhället byggde han om en lastbil till ett slags virkestransportör med höjbart flak och en manöverplattform med pedaler, ratt och växelspak framför motorhuven.
Virkestransportör Åke Bloms såg
Samtidigt byggdes en automatisk sorteringsanläggning, som man direkt kunde låta plankor och brädor i olika dimensioner glida ned från till flaket. På så sätt försvann det mest betungande av stabbläggarnas arbete. Tidigare hade man låtit en del av plankorna skjuta ut en bit på framsidan, så att de bildade en trappa. Nu behövdes ingen sådan trappa. Men eftersom plankorna hade olika längd kunde i varje fall barn lätt klättra upp på baksidan, vilket vi också gjorde, i smyg. När brädstapeln var tillräckligt hög, 4-5 m, försågs den med ett tak, och under detta kunde vi barn ha det mysigt! Det här var nog ungefär samtidigt som sågen elektrifierades. Jag minns att jag stod en kväll och tittade på när man rullade iväg ångmaskinen och med stor möda lastade upp den på en järnvägsvagn. På bilden ser man för övrigt en del av bangården framför järnvägsstationen och i längre bort i bakgrunden Centralföreningen.

Det hände att brandlukten låg tung över samhället någon vecka under hösten. Det var lukten av kolmilor. Dessa bestod av svallar, de bortsågade kanterna på timmerstockarna, hoplagda på ett sinnrikt sätt och noggrant täckta av kolstybb. Efter att man tänt eld nedtill ströps lufttillförseln. Milorna måste vaktas och vårdas dygnet runt, och när de efterhand sjönk ihop måste man förhindra att luft trängde in genom att banka på dem med träklubbor. Genom att milan höll en lagom temperatur sönderdelades veden (pyrolys), flyktiga ämnena och tjära avlägsnades och till slut, i bästa fall, återstod rent klingande träkol.
Kolarna höll till i en liten koja, och till och med hos dem fick vi små snorungar komma in och sitta med i skenet av den susande fotogenlampan, där kolarna höll sig vakna med kortspel och honung!
Jag har många gånger förundrats över vilken tolerans man hade mot barn på eller i närheten av arbetsplatser, och hur sällan det inträffade några olyckor. Rimligen kan det ses som ett arv från bondesamhället, där barnen fick vara med, se och lära sig, till stor nytta och glädje. Tyvärr en omöjlighet för barnen i dagens samhälle.

Vårdcentralen, där finns hjälpen och stödet

11 november 2011

I går besökte jag min arbetsplats, Vårdcentralen i Torup. Anledningen var att jag under två veckors tid förgäves försökt få hjälp av specialistklinikerna på Sahlgrenska att förlänga mitt sjukintyg. Jag har talat med personalen när jag varit där, jag har ringt till avdelningen och blivit hänvisad till mottagningen. Där svarade man att man ”lägger en lapp till läkaren”. Men något intyg har inte kommit, varken till mig eller till Försäkringskassan. Efter att jag fått precis samma besked från mottagningen i går, att man ”lägger en lapp till läkaren”, vände jag mig i min nöd till min vårdcentral, väl medveten om att detta egentligen är behandlande läkares ansvar, inte distriktsläkarens, som inte haft med behandlingen att göra. Men tack vare vår vänliga och förstående personal fick jag möjlighet att träffa en läkare, en trevlig vikarie, och på så sätt löste sig detta problem. Ett bekymmer mindre betyder mycket i min situation.
När det gäller situationen är det så att dagarna är drägliga men nätterna är långa och påfrestande. På måndag 14/11 är en ny MR planerad. Sedan får man väl se om det är någon mening att stråla.

Tack kära vänner och arbetskamrater för att ni finns, inte bara för mig utan för befolkning i och kring Torup. Och stort tack för hälsningen och den vackra blombuketten som jag fick för en vecka sedan!
Som man kan se här på bilden är den fortfarande mycket fin.

Bukett