Hoppa till innehåll

Illa ute – rapport från hjärtintensiven

6 augusti 2010

Klockan var ungefär kvart över sju på onsdagskvällen när jag vaknade upp på marken framför fritidshuset, oförmögen att resa mig. Hur länge jag legat där vet jag inte. Efter en stund hittade jag mina glasögon bredvid mig, med böjda skalmar. Jag hade grus i ansiktet och munnen. Om jag försökte lyfta huvudet mådde jag illa. Vad hade hänt? Jag mindes att jag började känna mig matt i kroppen när jag började lasta på hö på traktorn, och det hade inte hjälpt att jag satte mig ner för att vila, så jag hade stängt av traktorn och tänkte ta mig in i huset. Men jag kom tydligen inte ens halvvägs. En stroke? Nej, jag kunde röra armar och ben. Hjärtinfarkt? Nej, inga bröstsmärtor. Troligen hjärtrytmstörning, som jag haft tidigare, tänkte jag. Måste i alla fall ha hjälp. Hittade mobiltelefonen och ringde min fru, som lyckligtvis var hemma, 15 km därifrån. Dålig täckning, samtalet bröts gång på gång, men till sist gick budskapet fram. Ringde sedan 112. Även nu bröts samtalet gång på gång. Man lovade skicka en ambulans. Men istället för en ambulans från Hyltebruk, 1½ mil bort, skickades en ambulans från Gislaved, en tre gånger längre sträcka. Jag råkade nämligen vid tillfället befinna mig någon km norr om gränsen till Halland, som är mitt hemlandsting.

Ambulansen kom efter en dryg halvtimme, och nu började en lång stunds stickande innan man lyckades få in en intravenös kanyl. Under resan in till Halmstad mådde jag illa, puls och blodtryck var väldigt låga. Jag såg att mina händer var kritvita. På väg in i chock?
I ambulansen såg man EKG-avvikelser som tolkades som akut hjärtinfarkt och i Halmstad planerade man för omgående kranskärlsröntgen. På akuten försökte man få mig att ta tabletter mot blodpropp, men dessa kräktes jag upp, illamåendet förstärktes kraftigt så fort huvudet höjdes lite. På grund av ett felaktigt blodprov var det nära att jag fått en blodtransfusion! (Tack, Jehovas Vittnen, det är kanske er förtjänst att man är noga med att fråga först!)

Snart låg jag på ett hårt och kallt operationsbord, skakande av köld och kanske psykisk chock. Via artären vid höger handled förde man in ett instrument till hjärtat och några förträngningar på ett kranskärl behandlades med stentning, ett nät som vidgar kärlet. Sedan fick jag komma till HIA, hjärtintensiven, för övervakning. Jag mådde då relativt bra igen. Fortfarande lite illamående om jag lyfte på huvudet men blodtrycket var bättre och hjärtat slog nu snarare lite för fort än för sakta. Därtill förekom täta episoder med ventrikeltakykardi, en i sammanhanget inte oväntad men potentiellt allvarlig rytmstörning som kan övergå i livshotande hjärtflimmer. Jag fick mera medicin för detta. Jag hade ont över vänster öga, där jag var rejält svullen och hade sår som blött lite, och jag hade huggande smärta i vänster sida av bröstkorgen när jag nös eller lyfte på överkroppen. Jag hade fortfarande grus i ansiktet och munnen, men tänderna och käkarna kändes okej. Varken på akutmottagningen eller vårdavdelning var det någon som undersökte eller rengjorde mina skador. Min fru tvättade av mig med en våt handduk och efter ett par dagar drog jag själv ut en nästan 8 mm lång hagtornstagg som satt instucken i pannan!

Det här belyser kanske riskerna med superspecialiserad vård. Omhändertagandet när det gäller hjärtat var imponerande snabbt, och det är begripligt att man missade skadorna i det dramatiska första skedet, men förvånande att man efter detta inte funderade ett steg längre. Man bortsåg alltså från ett förorenat sår i ansiktet (det hade varit lämpligt med noggrann rengöring och eventuellt en stelkrampsspruta) och man missade en sannolik revbensskada och en möjlig hjärnskakning. Räknade man med att jag som läkare skulle säga ifrån tydligare än en ”vanlig” patient? Det sägs att sjukvårdspersonal av olika skäl riskerar att få sämre vård än andra, men jag har inget intryck av att jag särbehandlades i någon högre grad. När jag kom in till akutmottagningen såg jag säkert snarare ut som en A-lagare än som en läkare, lätt omtöcknad, smutsig och skadad i ansiktet, klädd i en gammal militärskjorta och ett par gamla pyjamasbyxor – mina jeans hade blivit blöta av urin i samband med medvetslösheten.

Men i övrigt handlar det om specialistvård i världsklass som hedrar Länssjukhuset och Landstinget Halland! De sköterskor och läkare jag träffade verkade mycket kunniga och vänliga. Mycket trevliga, faktiskt. Och många! Jag träffade nog fem eller sex olika läkare på tre dygn och kanske lika många sköterskor. Jag tror att just detta är en viktig riskfaktor i sjukhusvården, att så många är inblandade och att därmed information om vad som gjorts eller inte gjorts kan tappas bort. I det här fallet påverkades det akuta omhändertagandet dessutom negativt av kommunikationssvårigheter mellan ambulansen (från ”fel” landsting) och akutmottagningen. Det är förvånande att ambulanspersonalen inte tog mera notis om skadorna, de brukar annars vara snabba med att exempelvis sätta på halskrage om det finns misstanke om skada på huvud eller nacke.

Efter tre dygns övervakning fick jag åka hem, trött, öm i bröstkorgen och fortfarande lite illamående emellanåt, försedd med nästan ett halvt dussin nya mediciner och en erfarenhet rikare, En erfarenhet som jag gärna avstått från. Och en hel del frågor och funderingar. Vad var det som hände? Och varför?

Blåtira

Albert Engström

Till doktor N. i Halmstad inkommer en dag fru X ledande sin man, som fallit utför trapporna och tilltygat sitt ansikte på det ohyggligaste, så att han företer en fruktansvärd anblick.
Gråtande säger fru X:
– Kära doktorn, vad i guds namn ska vi ta oss till med min olycklige man?
Doktor N. fixerar mannen allvarligt, talar och säger:
– Jag tycker min själ vi ska ta och låta fotografera´n…
(Albert Engström)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: