Hoppa till innehåll

Ädelpop

16 januari 2011

Nyligen råkade jag använda detta uttryck, men blev ganska ställd när jag ombads att förklara vad jag menade.
Välspelat, välproducerat, sätter inte sitt ljus under skäppan, men låter sig inte i första hand styras av vad som är kommersiellt. Det är min definition på ädelpop. Det är inget väldefinierat eller vedertaget begrepp, men popmusik av det här slaget uppstod, som jag ser det, i slutet av 1960-talet när grupper som The Beatles med flera började experimentera både musikaliskt och textmässigt (A Day in the Life på Sgt. Pepper’s var revolutionerande). Popmusiken lämnade på sätt och vis sin omogna tonårstid bakom sig. Före popmusikens era fanns å ena sidan den lite primitiva och otyglade rock ‘n’ roll, som utvecklats från den rytmiska bluesmusiken, och å andra sidan polerad och utslätad schlagermusik. Det som kännetecknar rock och pop är givetvis den starka betoningen av rytmen. Popen utvecklades sedan vidare i en mängd olika riktningar, i vissa fall blev det tekniska kunnandet och det melodiska inslaget starkt underordnat. Inte riktigt i min smak.
I andra fall närmade sig popmusiken det symfoniska, med risk att bli överlastad, barock snarare än rock. En producent och representant för detta var Phil Spector, känd för att bygga upp ”väggar av ljud” i sina inspelningar. Den tyvärr alltför tidigt bortgångne Bernt Dahlbäck gjorde en skojig parodi på detta. Lyssna gärna här på den! http://www.youtube.com/watch?v=5ZBGP0XuznA
Inte bra det heller. För att jag ska vara nöjd ska det finnas både en levande puls d v s rytm, en någorlunda sångbar melodi och gärna behagliga eller överraskande harmonier. Dessutom ska texten vara meningsfull och intelligent.
Det är lättare att exemplifiera än att förklara vad jag menar. Så här är några namn: 10cc, Pink Floyd, Gerry Rafferty. Den sistnämnde är, som jag nämnt tidigare, dessutom en av mina favoriter bland sångare och låtskrivare, och jag gillar att han tar ut svängarna rejält i arrangemangen, även om det sanningen att säga ibland ligger på gränsen till överlastat. Men det är kul att kunna lyssna på en inspelning många gånger och upptäcka nya saker varje gång. Och att ibland misslyckas med att lista ut ackordsföljderna i låtarna.
Här är en poplåt av ädlaste slag, riktig mästarklass, I’m Mandy, Fly Me framförd live av 10cc. Grymt bra!

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: