Skip to content

Ur mina icke-existerande memoarer

7 november 2011

Porr.
Ett vildvuxet sidoskott på erotikens träd och ett kontroversiellt ämne. vilket gör att det platsar på den här bloggen och i de memoarer som jag jag nog aldrig kommer att skriva. Numera svårt att undvika att komma i kontakt med jämfört med hur det var förr. Eller kanske erotiska avbildningar tvärtom varit mindre undanskymda förr, utom under en period från 1800-talet fram till mitten av förra seklet, då frikyrklighet och arbetarrörelse hade en stark ställning i samhället. Sedan dess har mycket förändrats, på gott och ont. Det är en himmelsvid skillnad mellan kuratorn och upplysningspionjären Lis Asklunds populära radioprogram på 50-talet och den upplysning som bedrevs något decennium senare av frigörelseprofeter som Inge och Sten Hegeler, kändisar bland annat genom en frågespalt i Expressen och filmen Ur kärlekens språk från 1969, där Sten Hegeler uppträdde som en av experterna, lugnt blossande på sin pipa. Inge Hegeler träffade jag några år senare i Växjö, där både hon och jag tjänstgjorde som AT-läkare i primärvården, men jag fick aldrig tillfälle att diskutera med henne, och hade kanske knappast lust till det heller. Hon var tjugo år äldre än jag och i mina ögon lite skrämmande med sin bakgrund som psykolog, sexolog och kändis.
PinUp
Jag minns inte exakt när pornografi började kallas porr, men jag gissar att det var just under de här ”revolutionära” åren på 60-talet och att det var ett medvetet försök att göra begreppet snällare och vardagligare. Mina första kontakter med porr är tidigare än så. Redan under de första skolåren väckte tidningar som Paris-Hollywood och Pin Up intresse bland pojkarna i klassen. Sett med nutida ögon var det kanske knappast porr, utan ganska oskyldigt naket, men såldes inte öppet utan ”under disk”. Bilderna skilde sig inte mycket från dem som förekom i naturisttidningar, som exempelvis Helios eller Tidlösa, som också kunde fungera som porrsubstitut. Att barn är naturligt intresserade av porr och sex känns antagligen stötande för aktivister mot barnporr, som ECPAT. där en vällovlig strävan att förhindra övergrepp mot barn inte verkar vara helt fri från en mindre tilltalande moralism. Det borde vara möjligt att reagera mot att barn utnyttjas i många olika sammanhang, utan att framkalla moralpanik.
Förbudet mot att framställa och sprida barnporr står jag helt bakom, och kunde man inskränka något på utbudet av ”vanlig” porr, utan att inkräkta på ytrrandefrihet och tryckfrihet till exempel, skulle jag närmast se det som en välgärning också-

Barnpornografi förbjöds i Sverige så sent som 1995. Jag minns ett radioprogram från tiden strax innan. Folk på gatan fick svara på frågan om det tyckte att barnpornografi skulle vara tillåtet eller inte. En man svarade: Nej, jag tycker inte att det ska finnas pornografi för barn. Svaret verkade allvarligt menat, och det gick inte att avgöra om det byggde på en missuppfattning eller på en djupare insikt.
Jag vet inte om dåtidens barn, uppvuxna på landet, skiljer sig mycket i det här avseendet från nutidens barn. Redan i förskoleåldern hade jag flera jämnåriga eller till och med yngre lekkamrater, både pojkar och flickor, med betydande intresse för ganska avancerade sexlekar. Själv var jag nyfiken men ganska måttligt engagerad, och att blanda in äldre eller vuxna framstod som helt orimligt. Pedofili hörde jag aldrig talas om, däremot zoofili, eller rättare sagt tidelag.
Nyfikenhet, kuriosaintresse och en dos samlarmani gjorde att jag började samla på mig diverse erotika från slutet av 1960-talet, med en tanke att så småningom skriva den bok som jag tyckte saknades, trots omfattande litteratur på området, nämligen boken som analyserade pornografins innersta kärna. I takt med att porr blivit en alltmer utbredd (och, som det verkar, delvis accepterad) företeelse har mitt intresse bleknat, för att närma sig noll då internet under senare år översvämmats av pornografi i alla tänkbara och otänkbara former.
Min medicinska utbildning har nog dessutom bidragit till en kliniskt avromantiserad och lite tråkig uppfattning, långt från barndomens pirrande nyfikenhet med inslag av mystik och tabun.
Det mesta av samlingen finns för övrigt inte kvar, och någon bok med djupsinniga analyser lär det inte bli.

Jag misstänker att den här barnsliga nyfikenheten delvis omöjliggjorts av upplysning, frigjordhet och porr, att det är någonting som dagens barn och ungdomar aldrig får uppleva och därför inte heller kan sakna, men för ett nostalgiskt hjärta känns det faktiskt vemodigt.

Annonser
5 kommentarer leave one →
  1. 8 november 2011 00:09

    Intressant återblick över hur det var förr.

    Den var värd en länk:
    http://lakonism.blogspot.com/2011/11/mangadomen-till-hd-sista-chansen.html

    🙂

  2. Bernt permalink*
    8 november 2011 12:26

    Man tackar!

  3. 8 november 2011 18:12

    Det är naturligtvis helt rätt att uppmärksamma t.ex. pedofili och andra sexuella avarter som kan drabba den försvarslöse och oskyldige. De brott som begås är i sak avskyvärda. Nästan lika obehaglig är just den moralpanik som spirar ur detta. Ska man ens våga klappa katten utan att känna sig anklagad för att utöva sexuella trakasserier?

  4. Bernt permalink*
    8 november 2011 18:44

    🙂

  5. Inga Winzell permalink
    8 november 2011 19:22

    Fortsätt klappa katten!!

    Inga

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: