Skip to content

Ur mina icke-existerande memoarer II

13 november 2011

Sågen.
Jag var omkring ett år när familjen flyttade till Österbymo och min far fick anställning som sågare hos Åke Blom. Arbetet på en såg var tungt på den tiden, och något vidare skydd mot väder och vind fanns knappast, inte heller hörselskydd eller annan skyddsutrustning. Arbetsklädsel var blåkläder och storväst. Sågarna fick med egen kraft rulla upp timmerstockarna på ett sågbord, som sedan sköts fram mot en stor cirkelsåg. Plankorna och brädorna sköts sedan över till kantsågaren bredvid och bars sedan ut och staplades upp för torkning av stabbläggarna, som bar dem på läderputor på sina axlar.
Det var naturligtvis en farlig miljö, vilket inte hindrade att jag som liten knatting några år senare ofta vistades där och noga iaktog vad som hände. Intressant var bland annat att se hur ångmaskinen, som drev sågen, fungerade, till exempel hur centrifugalregulatorns kulor lyftes alltmer utåt ju fortare maskinen gick. Efter arbetets slut släppte eldaren ut ångan, hjulen slutade snurra och ett gnisslande vidtog när sågklingorna filades.
Min pappa var duktig på att konstruera och svetsa saker, och efter några år bidrog han till att arbetet rationaliserades. På en bilverkstad i samhället byggde han om en lastbil till ett slags virkestransportör med höjbart flak och en manöverplattform med pedaler, ratt och växelspak framför motorhuven.
Virkestransportör Åke Bloms såg
Samtidigt byggdes en automatisk sorteringsanläggning, som man direkt kunde låta plankor och brädor i olika dimensioner glida ned från till flaket. På så sätt försvann det mest betungande av stabbläggarnas arbete. Tidigare hade man låtit en del av plankorna skjuta ut en bit på framsidan, så att de bildade en trappa. Nu behövdes ingen sådan trappa. Men eftersom plankorna hade olika längd kunde i varje fall barn lätt klättra upp på baksidan, vilket vi också gjorde, i smyg. När brädstapeln var tillräckligt hög, 4-5 m, försågs den med ett tak, och under detta kunde vi barn ha det mysigt! Det här var nog ungefär samtidigt som sågen elektrifierades. Jag minns att jag stod en kväll och tittade på när man rullade iväg ångmaskinen och med stor möda lastade upp den på en järnvägsvagn. På bilden ser man för övrigt en del av bangården framför järnvägsstationen och i längre bort i bakgrunden Centralföreningen.

Det hände att brandlukten låg tung över samhället någon vecka under hösten. Det var lukten av kolmilor. Dessa bestod av svallar, de bortsågade kanterna på timmerstockarna, hoplagda på ett sinnrikt sätt och noggrant täckta av kolstybb. Efter att man tänt eld nedtill ströps lufttillförseln. Milorna måste vaktas och vårdas dygnet runt, och när de efterhand sjönk ihop måste man förhindra att luft trängde in genom att banka på dem med träklubbor. Genom att milan höll en lagom temperatur sönderdelades veden (pyrolys), flyktiga ämnena och tjära avlägsnades och till slut, i bästa fall, återstod rent klingande träkol.
Kolarna höll till i en liten koja, och till och med hos dem fick vi små snorungar komma in och sitta med i skenet av den susande fotogenlampan, där kolarna höll sig vakna med kortspel och honung!
Jag har många gånger förundrats över vilken tolerans man hade mot barn på eller i närheten av arbetsplatser, och hur sällan det inträffade några olyckor. Rimligen kan det ses som ett arv från bondesamhället, där barnen fick vara med, se och lära sig, till stor nytta och glädje. Tyvärr en omöjlighet för barnen i dagens samhälle.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 13 november 2011 19:20

    Fantastiskt! Jag minns mycket väl den något bizarra, till truck ombyggda, lastbilen! Jag hade dock inte en aning om att det var din pappa David som konstruerat den.
    Bra och beundransvärt också att du fortsätter att skriva – att du ger uttryck för dina intressen och insikter, din jobbiga situation till trots.

  2. Bernt permalink*
    14 november 2011 10:30

    Jag vet inte om det ursprungligen var Davids idé eller om liknande konstruktioner fanns tidigare. Det här var ju på den tiden när det fanns gott om finurliga uppfinnare av Åsa Nisse-typ. Men jag vet att man byggde om ytterligare några lastbilar och sålde till sågverk på andra håll i Sverige.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: