Ur mina icke-existerande memoarer III

Järnvägen.

Järnvägen mellan Eksjö och Österbymo invigdes 1915 och innebar ett uppsving för samhället, trots att det bara var en smalspårig ”blindtarm”. Innan dess bestod Österbymo av ett fåtal hus kring marknadsplatse, nuvarande torget. Järnvägen lades ner 1968. Eftersom vägarna till de tre större samhällena i Österbymos omgivning, Eksjö, Tranås, Kisa, var mycket bristfälliga, hade järnvägen trots sina begränsningar länge betydelse för sådant gods som senare kom att transporteras med lastbil, exempelvis trävaror från sågen strax intill och träullsplattor från plattfabriken som låg där rälsen tog slut. Även persontrafik förekom fram till 1954.
När jag var liten drogs tåget att ångloket ”Lotta”, en stor, svart koksluktande och frustande maskin, imponerande och lite skrämmande. Senare ersattes ångloket av ett litet dieseldrivet lok (eller egentligen en lokomotor, d v s ett växlingslok) som naturligtvis fick namnet ”August”.
Hastigheten var inte imponerande, mopedfart ungefär.
Jag tillbringade många timmar vid järnvägsstationen, eftersom stinsens son var en jämnårig lekkamrat. Förutom att vi lekte i de uppställda vagnarna på bangården smög vi in i godsmagasinet och spanade på varorna och kände alla spännande lukter där inne, tjära, kemikalier, jordbruksredskap. Det här var kanske inte riktigt tillåtet, däremot var det nog ingen som invände mot att vi lekte med godskärran utanför järnvägsstationen.
På andra sidan bangården fanns ett lokstall och framför detta en vändplattform, där man kunde ställa upp loket av vända det ett halvt varv, så att det hamnade i rätt riktning för resan. Nedanför lokstallet fanns också en branddamm, antagligen för att kunna fylla på vatten i loket men också för brandkåren att fylla sin tankbil. Vi barn var rädda för dammen, för det sades att någon drunknat där. Möjligen var det en påhittad historia för att avhålla oss från att vistas i närheten.