Hoppa till innehåll

Ur mina icke-existerande memoarer

7 november 2011

Porr.
Ett vildvuxet sidoskott på erotikens träd och ett kontroversiellt ämne. vilket gör att det platsar på den här bloggen och i de memoarer som jag jag nog aldrig kommer att skriva. Numera svårt att undvika att komma i kontakt med jämfört med hur det var förr. Eller kanske erotiska avbildningar tvärtom varit mindre undanskymda förr, utom under en period från 1800-talet fram till mitten av förra seklet, då frikyrklighet och arbetarrörelse hade en stark ställning i samhället. Sedan dess har mycket förändrats, på gott och ont. Det är en himmelsvid skillnad mellan kuratorn och upplysningspionjären Lis Asklunds populära radioprogram på 50-talet och den upplysning som bedrevs något decennium senare av frigörelseprofeter som Inge och Sten Hegeler, kändisar bland annat genom en frågespalt i Expressen och filmen Ur kärlekens språk från 1969, där Sten Hegeler uppträdde som en av experterna, lugnt blossande på sin pipa. Inge Hegeler träffade jag några år senare i Växjö, där både hon och jag tjänstgjorde som AT-läkare i primärvården, men jag fick aldrig tillfälle att diskutera med henne, och hade kanske knappast lust till det heller. Hon var tjugo år äldre än jag och i mina ögon lite skrämmande med sin bakgrund som psykolog, sexolog och kändis.
PinUp
Jag minns inte exakt när pornografi började kallas porr, men jag gissar att det var just under de här ”revolutionära” åren på 60-talet och att det var ett medvetet försök att göra begreppet snällare och vardagligare. Mina första kontakter med porr är tidigare än så. Redan under de första skolåren väckte tidningar som Paris-Hollywood och Pin Up intresse bland pojkarna i klassen. Sett med nutida ögon var det kanske knappast porr, utan ganska oskyldigt naket, men såldes inte öppet utan ”under disk”. Bilderna skilde sig inte mycket från dem som förekom i naturisttidningar, som exempelvis Helios eller Tidlösa, som också kunde fungera som porrsubstitut. Att barn är naturligt intresserade av porr och sex känns antagligen stötande för aktivister mot barnporr, som ECPAT. där en vällovlig strävan att förhindra övergrepp mot barn inte verkar vara helt fri från en mindre tilltalande moralism. Det borde vara möjligt att reagera mot att barn utnyttjas i många olika sammanhang, utan att framkalla moralpanik.
Förbudet mot att framställa och sprida barnporr står jag helt bakom, och kunde man inskränka något på utbudet av ”vanlig” porr, utan att inkräkta på ytrrandefrihet och tryckfrihet till exempel, skulle jag närmast se det som en välgärning också-

Barnpornografi förbjöds i Sverige så sent som 1995. Jag minns ett radioprogram från tiden strax innan. Folk på gatan fick svara på frågan om det tyckte att barnpornografi skulle vara tillåtet eller inte. En man svarade: Nej, jag tycker inte att det ska finnas pornografi för barn. Svaret verkade allvarligt menat, och det gick inte att avgöra om det byggde på en missuppfattning eller på en djupare insikt.
Jag vet inte om dåtidens barn, uppvuxna på landet, skiljer sig mycket i det här avseendet från nutidens barn. Redan i förskoleåldern hade jag flera jämnåriga eller till och med yngre lekkamrater, både pojkar och flickor, med betydande intresse för ganska avancerade sexlekar. Själv var jag nyfiken men ganska måttligt engagerad, och att blanda in äldre eller vuxna framstod som helt orimligt. Pedofili hörde jag aldrig talas om, däremot zoofili, eller rättare sagt tidelag.
Nyfikenhet, kuriosaintresse och en dos samlarmani gjorde att jag började samla på mig diverse erotika från slutet av 1960-talet, med en tanke att så småningom skriva den bok som jag tyckte saknades, trots omfattande litteratur på området, nämligen boken som analyserade pornografins innersta kärna. I takt med att porr blivit en alltmer utbredd (och, som det verkar, delvis accepterad) företeelse har mitt intresse bleknat, för att närma sig noll då internet under senare år översvämmats av pornografi i alla tänkbara och otänkbara former.
Min medicinska utbildning har nog dessutom bidragit till en kliniskt avromantiserad och lite tråkig uppfattning, långt från barndomens pirrande nyfikenhet med inslag av mystik och tabun.
Det mesta av samlingen finns för övrigt inte kvar, och någon bok med djupsinniga analyser lär det inte bli.

Jag misstänker att den här barnsliga nyfikenheten delvis omöjliggjorts av upplysning, frigjordhet och porr, att det är någonting som dagens barn och ungdomar aldrig får uppleva och därför inte heller kan sakna, men för ett nostalgiskt hjärta känns det faktiskt vemodigt.

Annonser

Sorgligt besked

2 november 2011

Dagarna blir allt kortare och mörkare. Det blir allt svårare att stå emot uppgivenhet och apati. Svårare att hitta något positivt att skriva om. När jag började blogga lite försiktigt för fem år sedan kunde jag inte ana att detta skulle bli en så personlig angelägenhet, som på sätt och vis fört mig närmare både mina avlägsna gamla vänner och mina nära och kära.

Nu är jag hemma. Klen och darrig men på benen. Hår och skägg börjar växa ut igen så sakteliga. Förra veckan fick jag besked om resultatet av de mikroskopiska undersökningarna efter operationen för fyra veckor sedan. Beskedet var nedslående. Man hade inte lyckats att avlägsna all tumörvävnad.
Efter föregående behandling med cellgifter och strålning hoppades jag att det inte skulle bli fler kontakter med onkologen, men igår träffade jag en onkolog igen. Hon föreslog ytterligare strålning, trots små möjligheter för bot. Valet är inte så självklart som det kan verka. Men det får nog bli så i alla fall.

Än en gång vill jag tacka för ert vänliga intresse och all uppmuntran. Jag ska försöka fortsätta att informera om hur det går för mig, och emellanåt kanske lägga upp inlägg som inte har med sjukdom och tråkigheter att göra.

Höst - det mörknar över vägen

Bajs – ingen skitsak

23 oktober 2011

Enligt min hustru kan man genom att ta bakterieprov från tandborstglaset avgöra om folk spolar med uppfällt eller nedfällt lock. När man spolar kastas små vattendroppar upp som spray i luften, med tillhörande bakterieflora.
Under sommaren har nyheterna vid flera tillfällen handlat om tarmbakterien EHEC, en farlig variant av den vanligtvis harmlösa bakterien Escherichia coli . Men ska vi vara rädda för våra tarmbakterier?
Det här inlägget handlar om våra mänskliga avfallsprodukter, och kan uppfattas som äckligt. Känsliga personer bör kanske sluta läsa här!

Det finns ”alternativa” tokstollar som hävdar att det är nyttigt att dricka sin egen urin.
Länk till Urin – naturens dolda hälsokälla. Det förekommer till och med koprofagi bland människor, det vill säga att man äter avföring, men bara som en perversion vad jag kan förstå. Vissa djur, till exempel kaniner, gör det. Nu är det inte det vanliga bajset kaninen äter utan en särskild sort som kommer från blindtarmen, ceacotrofer, som brukar kallas nattavföring.Buttericksbajs

Vad det handlar om är hur som helst bakterier. När vi föds innehåller vår kropp bara mänskliga celler, men som vuxna har vi tio gånger så många bakterieceller som humana celler. Utan dessa bakterier, som främst finns i tarmen, skulle vi inte kunna leva. De hjälper oss att producera viktiga vitaminer, samverkar med immunförsvaret, har förmodligen betydelse för ämnesomsättningen. Intressant nog har man kunnat identifiera tre olika typer av bakterieuppsättning, som varierar från människa till människa men som är konstant under livet och inte beroende av var i världen man bor, vilken etnisk grupp man tillhör eller vilka matvanor men har.
Störningar i tarmfloran kan få ödestigra konsekvenser. Den vanligaste orsaken är antibiotika, där en fruktad komplikation är att en speciell bakterie, Clostidium difficile, tar överhanden, vilket leder till svåra blodiga diarreer. Enda behandlingsmöjligheten hittills har varit ytterligare antibiotika, vilket är lite som att släcka eld med bensin. Jag har sett flera patienter som drabbats svårt, i ett fall ledde det till tarmoperation. Nu kan man läsa i senaste numret av Forskning och Framsteg nr 7/2011 att man kan ”transplantera” tarmbakterierna. Det låter inte så trevligt, för det innebär att man finfördelar avföring från en frisk person, t ex maken, och tillför patienten detta som lavemang. I flera fall har svårt sjuka patienter tillfrisknat mirakulöst inom något dygn. Tänk om jag eller de infektionsläkare som behandlat mina svårt sjuka patienter känt till detta!

Det finns ju produkter som innehåller nyttiga bakterier, s k probiotika. Problemet är att även om en del av dessa bakterier överlver passagen genom mag-tarmkanalen möter de stenhård konkurrens av tiotusentals bakeriearter i tarmen.

Det gäller alltså att vara rädd om sina tarmbakterier. Ytterligare ett skäl att om möjligt undvika antibiotika, effekten av en penicillinkur kan kvarstå i ett år eller mera.

Och hur var det med spolningen? Jo, min hustru fäller alltid ned locket, och jag har börjat göra det också.

Grodmannen

19 oktober 2011

Tack för alla välgångsönskningar och hälsningar!
Är just hemkommen igen från sjukhuset. Jag har inte haft tillgång till internet sedan jag blev inlagd på ÖNH-kliniken på Sahlgrenska. Jag blev som planerat operarad för två veckor sedan. Operationen tog 7½ timme. Mådde ganska bra efteråt, inget illamående och till läkarnas förvåning inga smärtor de första dagarna, mera sedan. Fick tracheostomi in samband med operationen, med tanke på risken för svullnad i halsen. Och svullet blev det, men mest i kinden. När jag efter ett dygn fick tillfälle att se mig själv i en spegel var det ingen vacker syn jag såg. På grund av svullnaden drogs munnen neråt och utåt och jag såg inte längre ut som en kalkon utan som en monstergroda!
Efter detta har jag blivit sövd två gånger för att man via munnen skulle kunna byta tamponad och rengöra i sårhålan.
Nu är jag alltså hemma igen, men om en vecka är det dags för nästa ”omläggning”. Fortfarande inte tillåtet att äta eller dricka, men ändå skönt att komma hem ett tag. Hoppas nu att skägget ska växa ut igen och dölja ärret på hakan och nedanför kinden, så att jag kånner igen mig själv i spegeln.

Grodan Boll

Tecknade serier som konst

1 oktober 2011

Nu ett inlägg som inte alls handlar om sjukdomar eller elände.
Serietidningar har väl länge betraktats som någonting sämre än böcker, åtminstone av lärare och bibliotekarier. Det verkar dock finnas en tendens att, med full rätt, betrakta åtminstone serier för vuxna, som en konstart. Själv prenumererar jag sedan länge på tidningen Fantomen. Inte minst tack vare svenska serieskapare har Fantomen hållit hög klass i många år, och biserierna i tidningen är ofta av toppklass, till exempel den gamla serien Johnny Hazard eller den ursprungligen belgiska serien Bernard Prince, tecknad av Herman Huppen, eller den likaledes belgiska serien Thorgal, extremt vackert tecknad av Grzegorz Rosinski. Varje serieruta är ett litet konstverk.

Thorgal

Av ”trikåhjältarna” från min barndom har väl egentligen bara Fantomen lyckats överleva till våra dagar, genom att moderniseras så att han numera har både fru och barn och oftast är verksam i stadsmiljö. Läderlappen (Batman som han numera heter även på svenska) och Stålmannen har ju vandrat in bland glömskans skuggor åtminstone som seriefigurer. Min egen ”idol” bland seriehjältarna torde vara helt okänd för nutidens ungdomar. Han hette kapten Miki och förkom i ett litet 25-öreshäfte som hette Vilda Västern. I likhet med Fantomen var han helnykterist! Detta till skillnad från hans båda romälskande men innerst inne hjärtegoda och pålitliga vänner Windy och doktor Salasso. Och liksom Fantomen var kapten Miki fenomenal på att med en revolver i var hand skjuta vapnen ur händerna på skurkarna utan att åstadkomma någon blodspillan.

Kapten Miki

Att läsa serier kräver en viss vana, har jag märkt. Med lite träning kan man få hjärnan att binda ihop teckningarna och textbubblorna så att man nästan får en filmisk upplevelse.
Det ska kanske tilläggas att inte alla serietecknare är goda tecknare. Somliga är mest intresserade av att berätta en historia och struntar i formen, så teckningarna kan i vissa fall vara rent ut sagt fula. Själv föredrar jag, precis som när det gäller musik, en stark text kombinerat med ett begåvat och vackert uttryck.
Här är ytterligare ett exempel på en vackert tecknad serie publicerad i Fantomen. Long John Silver tecknad av fransmannen Xavier Dorison.

Long John Silver

Kalkonmannen

28 september 2011

Tack för alla välgångsönskningar och hållna tummar.
Nu blev det inte som planerat. Operationen som skulle göras igår blev inställd. Jag blev sövd, men sedan vågade de tre läkare som skulle operara mig inte utföra ingreppet eftersom förmodad bindvävsbildning gjort att jag inte kan öppna munnen, inte ens i sövt tillstånd alltså. Så nu är jag hemma igen några dagar. Nytt operationsdatum är måndag 3 oktober. Då ska man göra ett utvidgat ingrepp, först via munbotten försöka återställa rörlighet i käken, sedan försöka får bort tumören i överkäken. Det blir alltså ett större ingrepp.
Efter strålbehandling och cellgifter har det mesta av håret och en del av skägget fallit av. Och med hänsyn till den planerade operationen har jag fått offra hela skägget. När jag tittar i spegeln är det ett helt främmande ansikte jag ser. Utan skägget ser jag ut som en kalkon. Förskräckligt!

Kalkomnannen

Uppehåll

25 september 2011

I morgon ska jag bli inlagd på ÖNH-kliniken på Sahlgrenska och följande dag planeras operation.
Jag räknar inte med att kunna uppdatera bloggen under den närmaste tiden, men om och när jag blir kapabel kommer jag att lägga upp flera inlägg. Jag har redan några förberedda.
Så håll tummarna och tack för att ni är intresserade och besöker bloggen.

Operation