Skip to content

Poesi som tröst?

20 november 2011

Tomas Tranströmer i all ära, men är inte hans poesi snarare ett nöje för de friska och lyckliga än en tröst för vilsna och sårade själar, som jag anser att poesi ska vara.
Vaken i mörkret hör man / stjärnbilderna stampa i sina spiltor / högt över trädet
En av hans kända debutdikter. För mig ger metaforen associationer till mysigt romantiska julkort av Jenny Nyström, fjärran från den hisnande förnimmelsen av stjärnevärldens oändlighet och min egen litenhet när jag skådar upp mot stjärnbilderna.
Nu ska erkännas att jag läst väldigt lite av vad Tranströmer skrivit. Poesi har över huvud taget intresserat mig måttligt, förutom under gymnasietiden då en del unga tragiska eller rebelliska poeter väckte intresse, som Karin Boye och Edith Södergran. Ganska vanligt bland tonåringar, tror jag. Som framgått av tidigare inlägg föredrar jag sångbar poesi, lyrik i form av sång- eller poptexter. När det gäller Edith Södergran lyckades jag faktiskt för många år sedan klä två av hennes mest dödsbejakande texter i popmusikskrud, vilket inte är så lätt eftersom hon uttryckligen vägrar låta rytm och rim begränsa henne.
Dikterna är Mot alla fyra vindar och Höstens sista blomma.

Mot alla fyra vindar

Ingen fågel förflyger sig hit i min undanskymda vrå,
ingen svart svala som bringar längtan,
ingen vit mås som bebådar storm…
I klippors skugga håller min vildhet vakt,
färdig att fly för minsta rassel, för nalkande steg…
Ljudlös och blånande är min värld, den saliga…
Jag har en port mot alla fyra vindar.
Jag har en gyllene port mot öster – för kärleken som aldrig kommer,
jag har en port för dagen och en annan för vemodet,
jag har en port för döden – den står alltid öppen.

Höstens sista blomma

Jag är höstens sista blomma.
Jag blev vaggad uti sommarens vagga,
jag blev ställd på vakt mot nordens vind,
röda flammor slogo ut
på min vita kind.
Jag är höstens sista blomma.
Jag är den döda vårens yngsta frö,
det är så lätt att som den sista dö;
jag har sett sjön så sagolik och blå,
jag hört den döda sommarens hjärta slå,
min kalk bär intet annat frö än dödens.

Jag är höstens sista blomma.
Jag har sett höstens djupa stjärnevärldar,
jag skådat ljus från fjärran varma härdar,
det är så lätt att följa samma väg,
jag skall stänga dödens portar.
Jag är höstens sista blomma.

För en vecka sedan tog jag mig för att själv skriva en dikt i samma anda:

Fängelset

Instängd i mitt fängelse
där murarna är skröplighet och smärta.
I fönstret ser jag fåglarna och träden
och tunna moln som drar förbi på himlen.
Mitt brott är okänt.
Min domare osynlig.
Mitt liv är priset för min frihet.

Då var det en aning, nu är det visshet. Tumören har vuxit och någon möjlighet till bot finns inte. Jag är mycket trött men lägger kanske ut ytterligare några några färdiga inlägg. Det här är mycket sorgligt, och det enda vi kan göra i familjen är att vara tillsammans så mycket som möjligt under den tid som återstår. Orkar inte med några besök.

Annonser
13 kommentarer leave one →
  1. Kerstin Lönnberg permalink
    20 november 2011 19:39

    Vilken fin och samtidigt väldigt sorglig dikt! Tänker mycket på dig och din familj. Tack för att du orkar dela med dig av dina tankar och vad du går igenom.
    Varma hälsningar Kerstin

  2. Siv Larsson permalink
    20 november 2011 21:47

    Bernt.
    Dikten säger allt.
    Önskar att Du och familjen kan få kraft och mod att möta det ounvikliga, som du så tydligt fått oss bloggläsare att förstå.
    Tack för att du alltid delat med dej av din kunskap och humor här i bloggen och under våra arbetstillfällen genom åren.
    MVH
    Siv

  3. Solbritt Karlsson permalink
    20 november 2011 22:13

    Hej Bernt!
    Jag är bedrövad och kvällen har varit ett stort vaccum sedan jag läst ditt inlägg. I min bokhylla står Ulla-Carin Lindqvist bok ”Ro utan åror” hon skriver:
    ”Det finns en örn i varje själ….
    Du lär oss hur skört livet är
    Du lär oss att stanna upp ett tag och prata, lyssna och se varandra
    Du lär oss att älska
    Du lär oss använda humorn
    Du lär oss om saknad,sorg,rädsla och död
    Du lär oss att leva och varför vi lever”

    Mina varma tankar är hos dej och din familj

  4. Mats och Birgit permalink
    20 november 2011 22:52

    Vi följer din blogg och är imponerade av ditt sätt att skriva. Mycket läsvärd med alla åsikter och minnen. Vi tänker mycket på dig och blev mycket ledsna över dagens besked. Låt oss veta om vi kan göra något för er!
    Många hälsningar från Björn, Erik, Mats och Birgit

  5. Hans Moberg permalink
    21 november 2011 05:42

    Tack Bernt!
    Saknar ord över ditt budskap. Som så många andra som vill säga något som kan bära, vill jag och min familj ändå skicka dig våra varmaste hälsningar till dig och din familj.
    Dina icke -existerande memoarer existerar i allra högsta grad då du är så duktig på att utrycka dem här. De väcker egna barndomsminnen till liv. Tack!

    Hans Moberg m.familj.

  6. Anonym permalink
    21 november 2011 07:05

    Det gör mig så ont att det skulle gå så här. Du, och din familj, har ständigt återkommit i mina tankar under helgen. Det finns inte ord att beskriva!
    Varma hälsningar Christina

  7. Helene Carlsson permalink
    21 november 2011 11:45

    Bästa Dr Kjell. I många år har du funnits här på Vårdcentralen i Torup och din kompetens har gjort det tryggt att gå till Dig från det att barnen var små till idag.
    Tack, och tack också för din intressanta blogg där du berättat om ditt liv och sjukdomsförloppet, det har varit härligt att du även lagt in humoristiska tankar och bilder och nu även poesi även om den är präglad av din situation idag.
    Med vänliga hälsningar Helene

  8. Anonym permalink
    21 november 2011 13:00

    Käre
    Bernt. Tack för dina tankar. Vi är många som ber och tänker på er i familjen. Ni är inte övergivna, du är buren.Kram Anna-Britta o Olle

  9. Inga Winzell permalink
    21 november 2011 16:50

    Det smärtar att läsa detta Bernt!
    Starkt att du delar detta här.

    De allra varmaste tankar till dig och de dina!

    Inga

  10. Bodil G permalink
    22 november 2011 07:35

    Jag finner inga ord. Blev mållös över beskedet.
    Mina tankar är hos dig och din familj.

    Bodil

  11. 22 november 2011 18:40

    Svåra besked du ger, Bernt. Som jag förstår det är vi många som försöker, så gott vi nu förmår, att dela din och de dinas tunga börda.

  12. Veronica Montan permalink
    24 november 2011 23:35

    Bernt, det är med stor sorg jag läser ditt senaste inlägg. Att läsa din blogg har fått mig både till tårar och skratt, vilken fantastisk förmåga du har att uttrycka dig i text. Va nu nära dina kära.

  13. Kjell W permalink
    25 november 2011 21:11

    Hej Bernt
    Du har fångat situationen exakt. Jag förstår din dikt och ditt inlägg till fullo. Var rädd om dig och familjen.
    Kjell W

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: