Poesi som tröst?

Tomas Tranströmer i all ära, men är inte hans poesi snarare ett nöje för de friska och lyckliga än en tröst för vilsna och sårade själar, som jag anser att poesi ska vara.
Vaken i mörkret hör man / stjärnbilderna stampa i sina spiltor / högt över trädet
En av hans kända debutdikter. För mig ger metaforen associationer till mysigt romantiska julkort av Jenny Nyström, fjärran från den hisnande förnimmelsen av stjärnevärldens oändlighet och min egen litenhet när jag skådar upp mot stjärnbilderna.
Nu ska erkännas att jag läst väldigt lite av vad Tranströmer skrivit. Poesi har över huvud taget intresserat mig måttligt, förutom under gymnasietiden då en del unga tragiska eller rebelliska poeter väckte intresse, som Karin Boye och Edith Södergran. Ganska vanligt bland tonåringar, tror jag. Som framgått av tidigare inlägg föredrar jag sångbar poesi, lyrik i form av sång- eller poptexter. När det gäller Edith Södergran lyckades jag faktiskt för många år sedan klä två av hennes mest dödsbejakande texter i popmusikskrud, vilket inte är så lätt eftersom hon uttryckligen vägrar låta rytm och rim begränsa henne.
Dikterna är Mot alla fyra vindar och Höstens sista blomma.

Mot alla fyra vindar

Ingen fågel förflyger sig hit i min undanskymda vrå,
ingen svart svala som bringar längtan,
ingen vit mås som bebådar storm…
I klippors skugga håller min vildhet vakt,
färdig att fly för minsta rassel, för nalkande steg…
Ljudlös och blånande är min värld, den saliga…
Jag har en port mot alla fyra vindar.
Jag har en gyllene port mot öster – för kärleken som aldrig kommer,
jag har en port för dagen och en annan för vemodet,
jag har en port för döden – den står alltid öppen.

Höstens sista blomma

Jag är höstens sista blomma.
Jag blev vaggad uti sommarens vagga,
jag blev ställd på vakt mot nordens vind,
röda flammor slogo ut
på min vita kind.
Jag är höstens sista blomma.
Jag är den döda vårens yngsta frö,
det är så lätt att som den sista dö;
jag har sett sjön så sagolik och blå,
jag hört den döda sommarens hjärta slå,
min kalk bär intet annat frö än dödens.

Jag är höstens sista blomma.
Jag har sett höstens djupa stjärnevärldar,
jag skådat ljus från fjärran varma härdar,
det är så lätt att följa samma väg,
jag skall stänga dödens portar.
Jag är höstens sista blomma.

För en vecka sedan tog jag mig för att själv skriva en dikt i samma anda:

Fängelset

Instängd i mitt fängelse
där murarna är skröplighet och smärta.
I fönstret ser jag fåglarna och träden
och tunna moln som drar förbi på himlen.
Mitt brott är okänt.
Min domare osynlig.
Mitt liv är priset för min frihet.

Då var det en aning, nu är det visshet. Tumören har vuxit och någon möjlighet till bot finns inte. Jag är mycket trött men lägger kanske ut ytterligare några några färdiga inlägg. Det här är mycket sorgligt, och det enda vi kan göra i familjen är att vara tillsammans så mycket som möjligt under den tid som återstår. Orkar inte med några besök.