Popmusiken

Det var inte meningen att den här bloggen skulle handla bara om sjukdomar och tråkigheter, utan jag tänkte skriva om sådana saker som ger glädje och mening åt tillvaron, såsom MUSIK. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen – i mitt liv har popmusiken spelat en stor roll, ända sedan 1960-talet, när jag dels arbetade en tid i en musikaffär, dels spelade i ett par popband. Ett kallade vi självironiskt för ”Nothing”. Det finns en gammal inspelning på super8 och den har jag kombinerat med en ljudinpelning av en egen låt (Big Star), och resultatet är den här ”musikvideon”. Den långhårige gitarristen med snorbroms (lite Jimi Hendrixlook?) är faktiskt jag.

Popmusiken har väl sällan tagits riktigt på allvar utan betraktats som oseriös, och visst har mycket skräp producerats, bara för att musikbolag ska tjäna pengar. Men det finns också exempel där musik och text ingått i en skön förening av hög konstnärlig klass, fullt i nivå med finkulturens lyrik och musik. Det som avgör är artistens förmåga att uttrycka en genuin känsla eller upplevelse på ett personligt och äkta sätt.
Jag tänker rekommendera några skivor ur min lilla CD-samling. För att inte drunkna i exempel avstår jag från utländska artister, där det annars naturligtvis finns höjdare som The Beatles, Leonard Cohen, Patti Smith, Gerry Rafferty m fl.

Först Ulf Lundell. Det här är en samlingsskiva (Öppna landskap 75-95) som belyser hans enorma produktivitet, där han visar sin mästerliga språkhantering och förmåga att hålla en förvånansvärt hög kvalitet år efter år. Lars Winnerbäck seglar i hans kölvatten, men ingen svensk popartist slår Ulf Lundell. Bäst gillar jag när han är lite förbannad, som i Aldrig nånsin din clown, eller Rött – vad sägs om de här raderna: Dra kragen tätt kring halsen idag Det blåser snålt och kallt Gå med knuten näve i fickan idag Du ser det överallt Femhundratusen utan jobb idag Dom behövs inte mer Gott om herrar som hoppar fallskärm idag Se hur dom dalar ner
Jag ser rött…

Nästa artist är också en veteran, Dan Hylander. Oerhört begåvad låtskrivare och producent. Vanligtvis skriver han orimmade texter, men här har han frivilligt valt en mer bunden lyrik, med i mitt tycke utmärkt resultat. Kejsaren är naken heter skivan, där texterna handlar om allt från kvinnomisshandel till italienska skor! Även Dan Hylander gisslar rövarkapitalismen – att sno en hundring det är tjuveri…men kan du stjäla en miljard är du finansgeni

Kjell Höglund är en av de mest originella artisterna, filosofisk, garanterat individuell. Började på 1960-talet med att gå runt och sälja skivor inspelade och pressade privat. Underordnade sig aldrig proggen trots ett tydligt vänsterperspektiv, mer humanist än rebell. Den här skivan, Inkognito, är snyggt producerad och innehåller några av min Höglundfavoriter – Sokrates, Ett tillbakadraget liv, Kaffe med blues.

Duetterna har jag tagit med bara för att den är så bra. Inspelad några år innan Totta Näslund gick bort i cancer sextio år gammal. Skivan är producerad av Dan Hylander, som också skrivit flera av låterna. På skivan medverkar flera av sveriges bästa kvinnliga sångare, och deras röster kontrasterar på ett behagligt sätt mot Tottas skrovliga stämma.

Till slut just en av dessa kvinnliga sångare. Skivan Äntligen Marie Fredrikssons bästa 1984 – 2000 innehåller flera låtar skrivna av Marie själv och visar att hon förutom en suverän sångerska är en inte oäven låtskrivare. En av de häftigare låtarna, där man inte spar på krutet, är Mellan sommar och höst. Den inleds med tunga orgelackord och övergår sedan till riktigt fläskig rock. Kul när man vågar bre på rejält.

Givetvis finns det fler som skulle kunna nämnas. Hansson de Wolfe United har jag i annat sammanhang tagit upp som ”ädelpop”. Många duktiga låtskrivare ligger närmare vistraditionen än ren pop, och dem har jag inte tagit upp här, som Ola Magnell. Sammanfattningsvis kan man konstatera att Sverige har förvånansvärt många duktiga låtskrivare och popmusiker.